Leo Flavum

Vad är alternativkultur? Det är från denna adderande ände jag väljer att närma mig gränsdragningen, i den mån nu sådan tarvas. Och till detta har jag mina bevekelsegrunder.

Det är frestande att göra tvärtom – sortering via exkludering. ”Vad är inte alternativkultur?” Så mycket enklare det till synes vore att besvara, eller hur? För då är det ju också bara en fråga om att börja bocka av. Inte den, inte de där, aldrig sådär… Och i den hastigt ackumulerande mängden tro sig skönja framsteg.

Att subtrahera sig fram till subkulturens kärna är ehuru vanskligt. Till en början lär det nog fasen gå hyvens. Jag tror ju vi alla kan enas om att Gösta Bäver, Måns Semmelröv, Beyöns et al må vara mycket. Men så värst alternativa? Nops! Så ut åker den mest uppenbara skvalradiosocieteten. Men sen då? Var placerar vi exempelvis Page och deras egentligen hyfsat FM-vänliga synthpop? Vadan Andy Warhol? Kan bli jobbigt, det där… Och tar vi, som synes, tidsfaktorn med i beräkningen så får vi hjärnblödning. Tack men nej tack!

Utan vidare huvudbry torde vi emellertid kunna sätta viss alternativstämpel i brasan på samtliga inkarnationer av Sisters of Mercy. Nog för att de råkade åsamka sig lite av en radiohit i början av 90-talet, men skulle detta i sig göra deras uttryck mindre alternativkulturellt? Jag ska inte bli långrandig på illustrationernas domäner. Ni förstår nog vid det här laget värthän jag vill komma. Det är när vi bestämmer oss för att inkludera som vi tar de första väsentliga stegen mot något som liknar ett svar vi kan leva med framöver.

Innan nu någon börjar mysa lite för innerligt över mina ordval så ska sägas att kumbayakompatibel är jag inte för två styver. Exkludering har sannerligen sin plats och funktion, och bör utan större kissnöd begagnas när nyttan så påkallar. Men här gör det sig icke. Att förorda något som i sammanhanget vore femtioelva villostigars upprinnelse går stick i stäv med precis all pragmatik jag genom livet lyckats internalisera (och som händelsevis råkar ha ett eller annat gemensamt med lättja). So there you have it!

Nåväl! Det finns ännu en anledning till att välja det inkluderande infallet. Frågar du mig skulle jag hävda att det i längden tjänliga med kultur sammanfaller med dess potential att korsa gränser, inte cementera dem. Ej heller detta säger jag med avsikt att låta gosig, mysig eller rättvisemärkt. Utan för att det är det konstruktiva att göra. Avskiljare mellan kulturformer, traditioner och däromkring relaterade företeelser är både verkliga och matnyttiga. Men de består ingalunda av raka linjer, utan snarare en överlappning av gråskalor.

Låt i situationen säga att alternativkultur är en svart prick HÄR och mainstream en motsvarande prick DÄR. Från bägge utgår virvlar av gråskalor. Och någonstans möts de. På flera ställen, närmare bestämt. Skalar vi då bort allt som verkar i mötet av nyanser gör vi oss helt enkelt en sjujävla otjänst.

Det här gäller alla försök att definiera kultur. Man kan mycket väl avskilja kring och mellan alternativkultur, mainstreamkultur, glesbygdskultur, svensk kultur, finkultur, finnkultur och whatda-whack-a-mole-kultur-ever. Bara man håller gråskalorna och överlappningen i bakhuvudet.

Vad är då den definierande prick vi kallar alternativkultur? Vad kännetecknar envar som på endera vis tyr sig till och verkar inom dess utskjutande gradienter? Här frestas en del återigen att ta den synbart enkla vägen. ”Svarta kläder”, utbrister lite för många. Och med illa dolt flin finner jag mig sneglande mot tanken på Johnny Cash, schablondraperad i allt från gasmask till lysgrön tupé. Eller lokala begravningsentreprenören, för den delen. Så mycket för de synliga attributens avskiljarmakt.

Nej, hörnini…

Vore det upp till mig att pricka in vad som särskiljer alternativkulturen när allt underordnat skalats bort så skulle jag påstå att det ligger i dess säregna självständighet. Vi som utövar alternativkultur behöver inte ta hänsyn till det kontemporära. Oavsett vilka konventioner som omgärdar uttryck runtom i mainstream kan vi välja, vraka och definiera för egen del. Oavsett vad för tidsanda som råder går alternativkulturen till syvende efter egen klocka. Som subkulturell är man alltid Dom över den egna kreativiteten.

Vad är alternativkultur? Jo, det är din och min totala frihet att göra vår respektive grej på våra villkor. Ett kaos ur vilket vi själva skapar oss vad ordning vi nu önskar. Och kanhända att den lite väl anemiska mainstreamkulturen föräras en stadig blodtransfusion i processen.

Vexen wemulan!, som en xhaimerier skulle ha uttryckt saken.
/Leo
xhaimera.wordpress.com/about/